Tanken kändes så naturlig när jag vaknade. En promenad i skogen så sambon skulle få sova ut efter en natts arbete. Ja himlar vad skönt, en mil ska vi gå. Hoppas bara regnet stillar sig. Vad mysigt.

Men att jag skulle vara borta nästan tre timmar ana jag inte, en mil tar max en och en halv timme ungefär men icke med den ettåriga trettiokilos boxer som tilltalas Chabbe.

Hjälp vad han pumpade mitt tålamod ut i fingerspetsarna….  Inte förrän fyra kilometer in i milen så började han lugna ner sig och då kunde jag slappna av lite mer och höja blicken och ta in naturen. I ungefär två kilometer gick han klockrent sen passerade en löpare med hund förbi och vi var tillbaka på ruta ett igen.

Suck, pust och stön. Just då i den infekterade irritationen så ångrar jag att jag tog med honom men efteråt är jag nöjd. Hur ska han lära sig att bete sig om han inte utsätts för massa frestelser.

Nu snarkar dom gott och jag ska burra in mig i filten omringad av tända ljus och mysa till Så mycket bättre och Big brother medan sambon min tar sig igenom ett nattpass till.