På denna bild ser ni en del av vårt gamla hus. Som inte alls såg ut såhär när vi bodde där. I denna backe har man sprungit många gånger. Skottat snö och åkt pulka. Lärt sig cykla och fått stopp på cykeln med hjälp av stenarna nere vid svängen. Cyklat alldeles för fort och ramlat många gånger.

Det bubblar upp så mycket känslor när jag går förbi huset idag. Många härliga roliga minnen och lika många tunga förträngda minnen som finns långt inne. Röriga minnen där jag nog blandar ihop olika händelser.  Hemskheter som vi helst inte ville komma ihåg eller våra grannar ville se.  Idag undrar jag varför ingen vuxen reagerade på vår uppväxtmiljö.

Är det normalt att en liten flicka mitt i vintern blir utsläng iklädd endast en klänning och gummistövlar? Det blev jag.

Har du som liten blivit nekad att få komma in i ditt eget hem när du kommer hem lite tidigare från skolan, eller från en kompis som inte var hemma när du gick dit för att leka?! Det har jag. Dom skulle undanröja lite hemligheter som dem trodde att jag var för dum för att fatta vad det var! Ett barn förstår mer än vad du som vuxen tror. Ledset och besviket fick jag ALLTID gå och hämta posten som låg en bit bort. Men posten var naturligtvis redan hämtad och tomt var det i lådan.

Fick ni dricka av läsken som andra i familjen drack av? Det fick inte jag. Det finns vatten i kranen. Mjölk kunde vara ett alternativ om det var en bra dag. Men jag var ju inte törstig, blev bara sugen när jag såg någon annan dricka läsk.

Vet ni känslan av att bli uttvingad i bilen med en förbannad förälder och lämna den andra helt förstörd och ledsen kvar i hemmet? Den känslan önskar jag inte min värsta ovän. Inget barn ska hamna så i kläm och behöva skydda sina föräldrar mot varandra. Kan ni tänka er mina skuldkänslor mot den föräldern JAG lämnade ensam hemma?

Många minnen där klumpen i magen växer. Ångesten kryper på och allt var bara fel. Allt man gjorde blev fel. Ett nervvrak som knappt vågade yttra sig eller visa sig synlig.

Men det finns massa glada minnen också. Åh där tog skrivkrampen tag om mig och jag vet helt plötsligt inte vad jag ska skriva.

Jodå något glatt finns det också. Jag kommer ihåg när jag höll till i garaget och lekte att jag höll i ett radioprogram. Med mick och en bandspelare spelade jag in allt. Jag sjöng och satt bara och pratade om allt möjligt. Spelade upp låtar och satt sen och pratade om dem. Rodnade och skämdes varje gång någon gick förbi utanför eftersom allt hördes ut.

I timmar höll jag på med trädgårdsarbete… idag säger jag terapiarbete. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan denna stora trädgård som vi hade. Jag älskade att få uppgifter i hemmet när det gällde trädgården. Att få klippa gräsmattan. Klippa häckar och rensa rabatter. Kanske var det ända stället där jag kände kontroll och fick ha det på mitt vis. Tyst och rogivande och ingen som bråkade runt omkring. Jag fick forma själv… ja under vissa begränsningar då, jag var ju bara barn.

Det man inte ska glömma är att allt från barndomen har gjort mig stark idag.

 Jag tänkte skriva om några bilder till som jag tagit men inser att det inte blir bra med allt i ett inlägg. Därför får varje bild som väcker minnen bli ett inlägg för sig. Fortsättning följer……