En ledig dag från jobb är alltid skönt men rastlösheten har en förmåga att hälsa på. Känns fel och nästan lite förbjudet att vara hemma en helt vanlig vardag så då måste jag alltid göra så mycket, tvätta, städa, bädda rent, handla och fixa. 

Det är inte så roligt väder men jag tog doggsen och promenerade över till skogen bara för att få komma ut. Vi har fått kämpa rätt mycket med Chabbe på våra promenader eftersom han är en ivrig, nyfiken och stark boxer. Han har dragit omkull mig och jag har vrickat fötter, jag har stått och skrikit på honom av ren hopplöshet då jag inte upplevt förbättringar i den hastighet som jag vill. Känslan av att vilja binda honom vid ett träd och gå hem har dykt upp flertalet gånger, haha! 

Men nu är det vänt på andra hållet, vi får kämpa med att få upp honom i hastighet på promenaderna. Han verkar inte vilja gå och tittar mest bakom sig hela tiden och dreglet hänger som en elva. Han brukar alltid ha för bra fart på promenaderna och dregla gör han nästan aldrig i vanliga fall. Att oberörd möta en förbipasserande hund skulle aldrig hända men han bryr sig inte märkbart längre.
( Jag klagar inte ;-) )

Han verkar inte ha ont någonstans då vi har genomsökt honom flertalet gånger, han äter och dricker som han ska. Kan det vara en fas i livet, han är två år. Höstdepression?