STOPP!!!
Tänk att jag ständigt gått runt med ångest och alltid gått och grubblat och reflekterat över allt jag sagt och gjort, saker jag inte sagt och gjort. Ständigt har jag varit nervös över hur andra tolkar det jag säger och gör, och att det alltid varit fel. Sömnlösa nätter då magen nästan vänt ut och in på sig själv. Jag har alltid fått för mig att alla är arga på mig och att jag ska få utskällningar för allt.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka så kan jag se hur långt jag kommit med mig själv den senaste tiden. Visst har jag haft återfall men jag jobbar på det.
Ett exempel på en egentligen obetydlig händelse, men en händelse stor nog för mig att ångesten slog till, är när jag råkade få med mig en viktig nyckel hem från jobb. Det var inte värre än att jag kunde köra och lämna den på morgonen när jag vaknat men min mage gjorde uppror. Tankarna gick från det ena till det andra, hur dem skulle säga till mig att det var slarvigt och inte får hända igen, hur oansvarligt det var och följderna som kunnat bli om det ena eller andra hade hänt. Men när jag klampade in med nyckeln så fick jag bara ett flin: Jaha det var din tur denna gången, den har jag också fått med mig hem någon gång!
Benen blev alldeles mjuka och ångesten var som bortblåst, det var den godaste frukosten jag ätit på länge när jag kom hem. Varför är jag så löjligt nervös? Varför tror jag hela tiden att jag gör saker fel och att det är hela världen!? Nä, där går jag och inbillar mig att dem tror att jag tagit hem nyckeln med flit för att kopiera den eller något sådant. Ja, ni hör själv...men sån är jag!! Jag skapar scenarier i huvudet som inte finns eller kommer inträffa.
Jag fortsätter att jobba med min ångest och mitt tänkande. Den fyrbenta är ett stort hjälpmedel som jagar bort mina ångestbollar och det gör hon med bravur :-). Dem två som jag delar tak med påverkar mig något enormt och det är jag så tacksam för.
jag är precis likadan som dig! jag startade min skoldator för någon vecka sedan och upptäckte att hela skärmen har gått i sönder. Antagligen så har den väl krockat med någonting i min väska för jag har inte tappat den, jag har fortfarande inte vågat berätta någonting för min mentor för jag är rädd att dom ska bli arga på mig och säga att det är mitt ansvar blabla jag kommer få panik och säkert börja gråta då haha! Grejen är den att fem av mina vänner har råkat tappa sin dator och då har det inte hänt något speciellt, men jag vågar verkligen inte säga till!
Jag är likadan, kan få ångest för sånt som jag inte haft ångest förut för, utan man bygger upp nya barriärer hela tiden. Det gäller att jobba med sig hela tiden, för och inte bli "knäpp" Jag jobbar med support och kundkontakter och jag älskar det - men när jag är hemma och är privatperson har jag svårt att göra ett samtal. Nu har jag TVINGAT MIG att göra alla telefonsamtal och det blir lättare och lättare.
Ja, visst är det märkligt? Jag vet inte varför det blir så... kanske är det för man inte riktigt vet vad man ska säga, i jobbet är man stark i yrkesrollen.
