Jag har lovat mig själv att lägga undan det lilla barnet som är en grubblare vars mage bara bultar av ångest. Kanske är det närmandet av december månad och allt vad nu det innebär som påverkar mig med en pulserande inre ångest som jag inte riktigt kan ta på, men som jag så väl känner igen.

Är det så att jag inte är helt kvitt mina känslor när det närmar sig tider då allt påminner om dåtid. Den tiden då det utåt alltid skulle utstrålas värme och lycka, men hur det verkligen var innanför skalet pratade man inte om för det hade ingen annan med att göra.

Fattade de inte att jag förstod? Eller struntade dom i det för att det var enklast? Tänker mina föräldrar lika mycket på tiden som var som jag gör? Gör mina syskon det?  

Den stora frågan är egentligen om det överhuvudet taget finns någon sårvätska som kan läka dessa psykiska sår som bildats under så många år? 

Jag är så glad för att man idag kan prata om sådana känsliga saker så man förstår att man inte är ensam, det är inte ens fel och man hade inte kunnat förändra något. 

En sak som jag ofta tänker på och tycker är väldigt jobbigt är att jag inte kan återberätta min barndom i en röd tråd. Allt är så luddigt, förvirrande och det är så mycket som jag glömt, eller kanske förträngt. Årtalen har jag ingen koll på, när jag bodde vart och vad som hände när. Det hänger kvar än idag och jag skäms ofta för att jag inte kommer ihåg saker.

Tar jag mig igenom dagen så är det bra, sen vilken dag på året det är spelar ingen roll.

Jag tror att min uppväxt har gjort mig starkare men ibland faller jag tillbaka till det lilla barn som var så tystlåtet, rädd och otrygg.

Otrygghet, rädsla, skräcken av att göra fel- är det så ett barn ska växa upp?

Nu tar det emot att trycka på publicera och återigen är delete-knappen i mitt synfält. Samtidigt så känner jag en oerhörd lättnad av att få ner tankarna i skrift så jag slipper gå runt och bära på dem.